Det är väldigt hedrande att bokas till att hålla föredrag, jag känner en stor ödmjukhet inför det.
Från starten, som utbildare inom fitnessbranschen till att bli inspiratör på SAS medarbetardagar under ett år, och sen vidare på egna ben via skolor och föreningar. Sen rullade det på i en väldig fart till företag, myndigheter och förvaltningar. Vissa veckor (som denna när jag håller totalt 4 föredrag), blir jag nästan trött på min egen röst. Andra gånger kan det gå flera veckor emellan, som under sommaren och julen.
Fortfarande kan jag känna viss nervositet och spänning, även om jag känner trygghet i min kunskap. Till exempel som igår, när jag höll föredrag för Eslövs kommun.
Vi var tre föredragshållare, varav Anders Jansson, var en.
Anders Jansson.
Jag kände pressen såklart, de som kom och lyssnade hade högst troligt en favorit redan från start om en säger. Jag såg framför mig hur alla liksom bara satt och väntade otåligt på att han skulle komma in. Att vi andra föredragshållare var mer som en transportsträcka till att möta humor-kungen.
Men, det gick bra.
Det var en väldigt härlig publik som bjöd massor på sig själv i applåder och svarade på mina utkastade frågor, och jag lutade mig tillbaka i stolen efteråt och kunde njuta av nästa föredrag som Anders bjöd på. 45 minuter skratt ger verkligen en skön form av träningsvärk 🙂
Sen kom jag på att jag vill skriva en artikel om honom, och han var på när jag presenterade min idé. Så om den tänkta redaktören också är på och gillar min pitch, så kommer jag träffa honom igen snart för en intervju. Då kanske jag också kan ta den där selfien med honom som hade varit kul att ha;)?
Precis när alla kommer och tar plats, så fladdrar fjärilen oftast till i magen. Kommer jag komma ihåg allt? Kommer jag ha koll på ordningen på bilderna? Är mina skämt roliga?
Hela skärmen fylls av påminnelse att jag snart ska prestera.
Så är det dags. Signaturmusiken jag valt dånar i högtalarna: ” When you wake up in the morning…smile, smile,smile” (Fred Johanssn. Smile-this is my selfportrait).
Och sen var det Anders tur att ta plats på scen.
Det är ett väldigt kul jobb, och jag ångrar inte en dag att jag övervann min rädsla för att prata inför människor. Det var och är ingen katastrof även om jag skulle komma av mig, då hittar jag tillbaka. Det händer inget om jag skulle snubbla till eller göra bort mig, då skämtar jag om det. Tryggheten i att jag vet vad jag talar om håller mig hela tiden i någon form av röd tråd och det har tagit mycket övning och för varje gång lär jag mig något nytt. Hur jag ska röra mig bäst, tonläge eller blickar. Allt går att förfina, men grunden är vid det här laget god.
Idag har jag läst på om de företag jag ska träffa på torsdag och fredag.
Spännande.
