Jag köpte en klänning på rea för längesen.
Jag har ett foto där jag har den klänningen på mig, där jag sitter med min lilla nyfödda dotter i famnen. Hon fyller 22 i år, så klänningen är åtminstone 22 år gammal, kanske mer.
Den är vad man kallar väl använd, för trots att den är sliten och att vissa av sömmarna har fått förstärkas när symaskinen varit framme, så har den varit för fin att kastas bort. Den har hållit måttet för att den hade god kvalitet och hade ett klassiskt snitt som inte blev omodernt när åren gick.
Efter alla år och alla tvättar och oömma behandling under strykjärnet hängdes den alltid in i garderoben igen och klarade sig genom alla utsorteringar eftersom den “spark joy” eller vad Marie Kondo skulle kalla det.
I senaste utsorteringen var jag dock tvungen att ta ett beslut. Tyget i ryggen hade blivit så tunt och slitet att det blivit en lång reva, och trots försök att nåla ihop och få till en osynlig söm, så blev revan bara större. Sömmen var inte bara synlig, den stack ut och gjorde passformen annorlunda. Jag förstod att det inte längre fanns något tillfälle utanför hemmets fyra väggar då denna klänning skulle lämpa sig att användas.
Så jag valde att lägga den i soporna och tacka för alla goda minnen.
Och så tänker jag att just sådär som den klänningen var, så önskar jag vara som människa.
Väl använd. Spark joy. Kvalitet. Av ett snitt som inte blir omodernt. Det är väl fina egenskaper inte bara för ett plagg tänker jag?
