Han raljerade över att de enda som var intresserade av att gräva i händelsen från 90-talet var kvinnorörelsen. Han sa “människan är ju dessutom död”, om Josefin Nilsson.
Ja, hon är det. Men han har fel, det var inte bara kvinnorörelsen som har reagerat. Det har startat ett urgrundsvrål utan dess like.
Trots att skadeglädje inte ligger för mig så tänker jag att rättvisan skipades på nåt sätt ändå, även om det inte var en domare och nämndemän som utdömde lämpligt straff.
Straffet blev fängelse ändå på nåt sätt. Han kommer inte kunna arbeta, och han kommer inte kunna vistas i det offentliga rummet mer. Kanske i framtiden men inte nu. Bara att gå utanför dörren till mataffären kommer vara behäftat med viss risk, det finns många som kommer vilja återgälda smärtan han orsakat, på Josefins vägnar.
Den begränsningen av hans livsrum måste vara det värsta straff han kan tänkas få. Låt oss nu också glömma hans namn och låtsas att han inte finns och aldrig har funnits.
