Förr ställde man folk vid skampålen.
Där fick de stå fastbundna, gärna vid kyrktrappan där alla som gick förbi på väg till gudstjänsten kunde håna, spotta och förnedra personen som begått något brott /moraliskt fel.
Skampålen är avskaffad sen länge, numera är den digital och istället för fastbundna blir personer uthängda.
Senast jag kände den där innerliga vreden mot en uthängd person var när jag läste Elaine Ekswärds bok “Så länge han lever” (naturligtvis finns en djup vrede mot Stockholmsterroristen, Breivik eller Englas mördare, men skillnaden är att de sitter bakom lås och bom). Min omedelbara reaktion när jag läste boken var densamma som när jag läste namnet på personen som uppges misshandlat Josefin Nilsson: “Är allting sant, är det inte bara en sida av saken om bara en person lämnar sitt vittnesmål? Måste den anklagade inte få chans att försvara sig?”.
Sen kom jag på mig.
Det är ju för att tystnadskulturen finns, för att det finns ämnen som är belagda med skam och för att vår bild av allas lika värde också inkluderar förövare. Deras röst är lika mycket eller ibland mer värd än offrens.
Offrens röster är viskningar, förövarna kan fortsätta ostört.
Trots alla bevis om hot och slag fick Josefins förövare villkorligt. Vad säger det? Anmäl du och ta dig igenom en rättegång av ifrågasättande om du vill ta dig tiden. Men i praktiken… är det onödigt.
Jag tänkte också att nu skulle jag skriva ut den utpekade förövarens namn i versaler på sociala medier, låta den moderna skampålen spridas ihop med alla andra som spridit den offentliga misshandelsdomen från -97 (Josefin är heller inte den enda han misshandlat), och låta hans namn bli vanhedrat. Men så läste jag Morgan Allings uppdatering på Facebook.
Om att inte nämna namnet därför att det är precis det personen vill, att synas och vara omtalad.
Att det är precis som med den norske terroristen och mördaren: så länge vi pratar om och nämner hans namn finns han.
Istället ska vi glömma bort och förtränga.
I övrigt ska vi inte vara tysta.
Tiden då mäktiga personer kunde begå övergrepp i egenskap av just sin titel, är förbi. Tiden då pedofiler kunde ha tillgång till barn i hemlighet, i egenskap av sin titel som kanske katolsk präst eller kändisskap som popidol, är också förbi.
De som gick före och anmälde, hängde ut, tog bladet från munnen; de har skapat en ny kultur.
I den nya kulturen är det guld att tala, och silver att tiga.
Eller egentligen varken brons eller pallplats, när jag tänker efter.
Det är först när vi erkänner och pratar om det sjuka som det blir en fråga överhuvud taget.
