Det fanns en tid när politik tog en väldigt stor del av mitt liv. När jag läste handlingar inför gruppmöten på detaljnivå, när vi ibland diskuterade kommatecknets placering i skrivelser. Inte för att vi inte hade annat att göra, utan för att det där skiljetecknet kunde ha betydelse i skrivningen hur kompromissen skulle tolkas.
För att lyckas som politiker krävs dels 1) en vilja och önskan och tro att med egna förslag blir det bättre för fler, 2) att kunna kompromissa och tänka strategiskt.
Min inställning till SD håller jag inte hemlig, heller inte varför jag inte kan tänka mig att rösta på dem. Min inställning till V är lika sval, jag anser att de är så totalt verklighetsfrämmande och kategoriska att det gör mig frustrerad.
Men å andra sidan vet jag ju att de som är dedikerade till ett parti (det är inte jag) och är övertygade om dess suveränitet känner likadant inför andra partier. Man håller med sitt parti och sin partiledare och försvarar besluten.
Ta det här med värderingar till exempel, ordet börjar anta formen av en klyscha eftersom det slits och används i varenda debatt. Alla anklagar alla för att ge avkall på grundvärderingarna, och det är den största skymf man kan ge varandra.
När Annie Lööf bedyrade att hon inte skulle ge sitt stöd till Stefan Löfvén innan valet och sen gjorde det efter valet, så gjorde hon det för att “ta ansvar” och “få igenom sin politik”.
När Stefan Löfvén efter valet sålde ut sina hjärtefrågor för att kunna bilda regering, så var det med samma argument av ansvarstagande och att få igenom sin politik.
När Ebba Busch Toor väljer att vilja samtala med SD är läget exakt detsamma, det handlar om retorik att förklara varför, i morgonsoffan. Och guess what, det handlar om att “ta-ansvar-och-få-igenom…”
Fortsättning följer. De politiska motståndarna rapar ordet grundväääärdering i en anklagande ton med huvudet på sned i intervjuerna de lyckligtvis får ställa upp i. Där de kan putsa sin egen gloria, de som aldrig nånsin skulle sälja ut sina egna hjärtefrågor. Eller hur det nu var *host*.
Som vanlig väljare, en som inte är insatt (längre), så förstår jag trots allt, att partiledarna och partistyrelserna har haft ett mardrömshalvår. Att dilemmat mellan att bryta vallöften och ha möjlighet att få igenom sin politik- som också är ett vallöfte- är som att gå på lina på en tandtråd.
Svekdebatten kommer till 100% i vilket beslut som än tas. Beslutets resultat vet man ju inte förrän efteråt, när domen kommer i nästkommande väljarundersökning.
Jag personligen är kluven. Jag vill inte släppa fram de personer som företräder SD eftersom jag har lågt förtroende för dem. Detsamma gäller V:s och MP:s företrädare.
Men om Ebbas beslut innebär att SD-väljare istället väljer KD, så blir det ju som jag vill? Att SD minskar till förmån för de andra partierna jag hellre ser har makten, istället för att SD ökar ännu mer inför nästa val och då kanske inte kan hållas utanför med någon *månadsnamn*-överenskommelse.
Det är komplext, och det handlar om känslor. Eller för all del värderingar. De finns inom oss och är som en inre baby som omhuldas och inte får och bör kritiseras. När politikerna som vi gett vår röst börjar jiddra och förhandla med värderingarna, då sätter vi ner foten. Alternativt förlåter vi och säger “de vet vad de gör, och det viktigaste är att vi får igenom vår viktigaste politik”.
I det ställningstagandet har jag inte kommit fram till någon slutsats. Det finns liksom ingen kompromiss i mitt läger där jag känner mig helt nöjd.
