Jag lever ett priviligierat liv i mångt och mycket, inte tu tal om den saken.
Det är också oftast det positiva jag fokuserar på, det som är jobbigt /motgångar /misslyckanden får helt enkelt inte ta lika stort eller större utrymme än det som är bra /gör mig glad / funkar.
Ändå hamnar jag i tankevurpor ibland, och ändå drabbar orättvistänket också mig och jag svär till och tänker att det var väl f*n.
Jag har nämnt tidigare om hur läkaren skrev: “…har börjat få ont i ryggen” när jag i själva verket kom dit för att jag fick en huggsmärta i ryggen när jag vred ett handbagage. Detta ordval hade såklart betydelse när försäkringsbolaget skulle göra sin bedömning och avslog att det var en arbetsskada. (Jag struntar i och för sig i vilket, men det hände på jobbet och det var inte mitt handbagage jag vred på plats).
Nästa bakslag var lönesäkringen jag betalt månatligen, i villkorstexten de pyttesmå bokstäverna stod att försäkringen inte gällde om arbete förlorades på grund av “för verksamheten nödvändiga certifikat” drogs in. Och det var ju mitt fall, läkaren tog certifikatet och därmed upphörde min anställning.
Och nu efter 104 intyg till Unionens a-kassa fick jag beslutet att de beviljar 4700 i månaden i a-kassa. De har jobbat på min sak sen i oktober och eftersom jag gjort mitt bästa för att ta tag i mitt liv och se framåt, så straffas det genom att grunda inkomsten på mitt företag och den lilla omsättning som finns där. Inte på min fasta lön jag hade. Mitt företag anses å ena sidan vara en bisyssla som jag fått besked jag får ägna mig åt 1,36 timmar i veckan för att inte det ska bli avdrag på mina 4700:- i månaden. Å andra sidan är omsättningen (som varit väldigt låg eftersom jag blev opererad och inte kunde jobba) grundläggande för a-kassan.(?)
Det första Arbetsförmedlingen pratade med mig om när jag anmälde mig dit förra året var “Starta-eget-bidrag”, men för mig som redan har gjort det och sett om mitt hus är det bara face-slaps. Ersättningarna verkar dessutom betalas ut mer eller mindre godtyckligt, jag vet ju ex-kollegor i samma situation som jag som får både lönesäkring och a-kassa.
Jag gick en coachutbildning i höstas och har lagt massor av pengar och tid att utbilda mig till pilateslärare. Jag hoppade in som lärarvikarie och jag jobbar timmar på Klippans Kommun.
Till vilken nytta, tänker jag i mina mörka stunder. Att inte aktivera mig hade ju betalat sig i form av högre a-kassa och då kunde jag ju sitta här i lugn och ro och skriva bok eller läsa egna böcker jag inte hunnit med? Som många andra, som trots utan fysiska / psykiska / religiösa hinder väljer arbetslöshet. För de finns såklart. (Vi är företagare och har träffat många genom åren som trots erbjudande om jobb tackat nej eller gjort sig “icke-anställningsbara”).
Men.
Som Tony sa:
-Hur mycket har du på ditt lyckokonto /erfarenhetskonto? Vad är några tusenlappar mot det?
-På det kontot är det överfullt, och räntan är 3000%. Jag ska få resa och få betalt för det. Jag håller föredrag som är det roligaste jobbet i världen. Jag får skriva som jag älskar. Jag får coacha och ge människor bättre hälsa genom träning.
Ja, det är orättvist att vissa håvar in bidrag utan motprestation medan andra trots “motprestation” inte får. Det sistnämnda är dessutom kontraproduktivt eftersom den som har lust, engagemang, tar risker och tar initiativ riskerar få sin lust strypt. Det förlorar hela samhället på.
Å andra sidan, som jag vet att jag skrivit tidigare, så skulle jag inte vilja byta A (resor, skrivande, föredrag etc) mot B (gå till kontoret på a-kassan mellan 8-17 varje dag).
Mina jobb är produktiva, det sker en omsättning, det skänker glädje.
Någon tycker säkert att det är orättvist att inte alla har jobb som de älskar.
Det där med rättvisa var ju subjektivt, kom vi överens om;)
