Mina föräldrar var fostrade i den tiden då man fortfarande sparade ihop till det man önskade köpa. Allt utom hus och bil, det var ok att låna till, men kapitalvaror och allt annat som de önskade i form av möbler eller resor – det tog lite tid att få ihop. Och detsamma lärde de mig och min bror, vi fick också tömma spargrisen hos banktanten på den årliga “Barnspardagen” då banken hade saft och bulle och ballonger.
Mina mor-och farföräldrar sparade ihop till de saker de behövde och hade en bankbok i en låda. Varje insättning innebar en stämpel i svart och uttagen hade röd stämpelfärg. Jag kommer ihåg till och med var mormor förvarade sin, i ett inre skåp med nyckel, i stora skåpet i vardagsrummet. Så liten jag var förstod jag att den var värdefull, att den var själva nyckeln till kassavalvet på banken, och att det var hemligt var bankboken gömdes.
Det är klart att detta har påverkat mig och min syn på pengar. Det vi lär oss när vi är små blir Sanningen och “Så-gör-man”-materialet som följer oss i resten av livet. Fram tills världen snurrat så många varv så att Sanningen inte längre är applicerbar. Som i fallet med Spargrisen. Vilket barn vet vad en spargris är, och vad ska de ha den till?
Fickpengar från från mormor och farmor, eller födelsedagspengar de önskat, vill barnen helst ha swishat. Och värdet av dem är dessutom diffust. Själva kopplingen av hur mycket arbete som krävs för att få ut en hundring (1 tim?) och reflektionen “är det värt en timmes arbete för att kunna köpa en stor latte och en muffins?” , den kopplingen liksom försvann. Pengar finns hela tiden att tillgå och finns de inte går det att låna.
Jag kan stå kvar och kämpa för Spargrisens överlevnad om jag vill. Det är ett fritt land. Risken är att jag blir ganska ensam, för den nya sanningen är att hur gärna jag än vill ha kontanterna kvar och bevara moralen i sparandets konst, så ser det inte ut som på mormors tid. Pengar i handen är idag suspekt och skulle jag betala en tv kontant skulle med all säkerhet personalen undra varför. Sätter jag in spargrispengarna får jag göra det i en automat och skulle jag sparat ihop mycket skulle banken ringa och undra “Var kommer pengarna ifrån? Enligt lagen om pengatvätt måste vi fråga”. (Just idag när en av storbankernas aktier fallit radikalt just på grund av pengatvätt är det nog ingen som skulle ställa just den frågan i och för sig).
Räntorna är 0 på ett sparkonto, och det är billigt generellt att låna. I alla fall om du har koll på din ekonomi. Och har du inte det kostar det mer, och det är väl schysst? Låt oss säga att du behöver ta ett privatlån eftersom frysen kraschar samma vecka som växellådan på bilen brakar ihop. Din ekonomi är vanligtvis god men såhär efter jul och kanske en mellandagsresa ligger du inte helt i fas. Du kommer att kunna betala igen ganska snabbt, kanske i april-maj. Då är det väl rättvist att du får en lägre ränta än den som har 14 betalningsanmärkningar och snart är på väg till fogden.
Jag skulle aldrig ta lån för att köpa kläder eller nya hörlurar. En kompis berättade att hennes mamma brukade fråga henne när hon ville ha nåt: Behöver du det? Måste du ha det? Kan du klara dig utan det?
Och ibland är svaren att jag behöver det/jag måste ha det och kan inte klara mig utan det. I de fallen kan jag tänka mig att låna till det, annars kör jag mormors system. Fast internetbanken-varianten.
